On The Street of Dreams

Mina drömmar, mina tankar, mina äventyr, mina hemligheter

Noppes var vår värld / Noppes was our world

Jag minns hur jag satt i köket en dag i mars och tittade ut över båtarna som la till i Värtahamnen medan jag läste i tidningen om Noppe. Jag var nyfiken. Vem var Noppe?

Carl Adam Göstasson “Noppe” Lewenhaupt föddes den 1 augusti 1947 i Stockholm och lämnade oss den 28e februari 2017. Han var svensk greve, affärsman, krögare och entreprenör och sällan omnämnd i skvallerpressen utan epitetet “kungens bästa vän”. 

På 70-talet ville Noppe göra juice. Han köpte in maskinerna från USA och ställde upp dem i varuhuset NK:s ljusgård. Där stod han själv och pressade om helgerna tills han insåg att Sverige inte var redo för färskpressad juice. Idag ser man juicepresser överallt, kanske inte på oberäkneliga Södermalm, men på många andra ställen. Noppe var före sin tid.   

1986 startade Noppe Sveriges första cell-centret som i början omsatte 600 kronor i månaden, men som var marknadsledande när han sålde det över ett decennium senare. 2002 kom han att starta den mytomspunna medlemsklubben Noppes. Vad var det för klubb egentligen?

Helt plötsligt plingar det i telefonen. Den var han, han med snygga kostymen. Vi hade messat ett tag men jag kände mig rätt låg. Jag var sakta på väg att sjunka till botten. Jag saknade mitt liv i Korea, dom stora snöflingorna utanför mitt fönster i Hoegi, mina vänners korgar i Itaewon, mina uppträdanden i Hongdae. Han berättade för mig att han var medlem på Noppes klubb och det gjorde mig intresserad. Jag sa till honom att skulle vi ses så skulle vi ses där.

Det är onsdagkväll, Stockholm är klätt i snö och jag går längst Birger Jarlsgatan på Stureplan. Jag har stadiga klackar på mig, sånna som Jan Myrdal skulle haft ifall han vore kvinna. Pianomusik blir kvar i mina fotspår. Jag kommer fram till dörren, tar ett djupt, knackar på och kliver in.

Det är tända ljus överallt och där sitter han ensam i baren. Han vänder sig om och våra blickar möts för första gången. Jag är helt oförberedd på att han är den vackraste man jag nånsin sett.

Jag ställer mig naken framför hans spegel i vardagsrummet. Morgonsolen lyser in genom fönstret och jag tar en bild på mig själv. Jag är uppe vid ytan. 

Vi äter frukost tillsammans och vi pratar om våra liv, våra framtidsplaner och jag skrattar för han är rolig på ett så annorlunda sätt. Trolla fram miljoner kan han, men att koka ägg kan vara så svårt. Avståndet mellan våra liv är kaotiskt, men mest spännande. “Menar du att du säger hej till lokföraren varje gång du åker tunnelbana?” frågar han och tittar på mig som om jag kom från en annan planet. “Nej, jag menar personen bakom glaset vid spärrarna! Jag menar att jag försöker se varje människa”. Vi skrattar, pratar i timmar och jag tittar på honom i smyg flera gånger. När vi sätter oss i soffan och han tar på sig sina glasögon då stannar min värld.

På kvällen stormar jag in hos mina vänner i deras lägenhet på Södermalm. Vi äter middag, ackompanjerad av högljudd afrikansk trumimprovisation och min detaljerade beskrivning av min dejt. Jag har händerna i luften, berättar entusiastiskt och kan knappt sitta stilla. Till slut hoppar jag upp ur stolen, Scully jagar mig ut till vardagsrummet och vi springer runt i lägenheten. Jag är uppenbart förälskad säger Michaela.

Han messar mig på gymmet om en dejt han planerat. Mitt sms tidigare “Nu är det jag som fattat 90% av besluten so far och du 10. Börja planera nästa dejt.” Han säger att han ska laga en 3-rätters middag och att vi ska vara hemma hos honom. Jag tänker på ägget han kokade till mig vår första frukost, det som flöt ut över hela tallriken. Hur ska detta gå? Efter gymmet rusar jag till ICA och meddelar all personal att dom kan glömma uppdateringar om alla mina tidigare älskare. Jag vill bara vara med honom nu. Sen går jag hem och skriver en dikt till honom.

Den ofärdiga pizzadegen gav mig magknip, men det var den bästa magknip jag nånsin haft för den fick jag av hans ansträngning. Vi sitter med våra vinglas och tittar på varandra och pratar. Jag blir varm i kroppen när han ser mig i ögonen. Jag älskar att vara ensam med honom, älskar att lära känna honom. Jag berättar om mina drömmar att jobba med coachning. Han säger “Du är Sveriges svar på Tony Robbins! Du är som hon i Billions! Du har verkligen talangen. Du är en stjärna”. Jag tänker “Så länge jag får vara din stjärna”.

När vi väl träffas på en koreansk restaurang 2 veckor senare känns det nästan som att han är min pojkvän trots att det bara är 3e gången vi träffas. Jag vill lära honom dricka soju men det går inte så bra. Vi pratar ivrigt och till slut klarar jag inte av att sitta mitt emot honom längre. Jag måste sätta mig i soffan bredvid honom. Måste, måste ha hans närhet. Han viskar i mitt öra saker som gör mig lycklig, saker som gör mig kåt. Sällskapet bredvid både stirrar och tjuvlyssnar men vi bryr oss inte.

Ljuset från gatan lyser på hans jacka i taxin på väg till Noppes. Birger Jarlsgatan lyser upp mina tomrum. Han håller mig i handen, han ler, hans hår ser så fint ut. Jag undrar jag hur han vågar ta med mig dit, jag som nästan är lika vänster som Myrdal, jag som är så vild och har så starka åsikter. Är han inte rädd att jag ska hamna i bråk? På Noppes är det mycket som händer, men när vi är där så blir allt annat likt en Monettavla ihopsmetat i bakgrunden. Hans värld blir vår, och mellan champagneglas, människor och tända ljus ser jag honom. Allt jag ser är honom.

En dag tar mig till ett fantastiskt tapasställe och vi sitter och tittar ut över Stockholm. Jag har en överraskning till honom. Vi beställer en taxi till Glenn Miller. Det är första gången han är på en jazzklubb och jag är så förväntansfull när vi stiger ut ur taxin. “Jazz är som musik, bara att alla spelar olika låtar samtidigt” säger han och jag skattar tills jag nästan gråter.

Vi beställer varsin öl och sätter oss ner. Bandet börjar spela. Musiken är som tur är bara någorlunda fri. Han konstaterar att det luktar speciellt på Glenn Miller, han håller om mig, vi skojar, viskar och jag är kär. Jag älskar hur han försöker ta in, förstå och lära känna min värld, mina vänner på stället, musiken. Ett rosa skimmer döljer våra olikheter.

Tillslut viskar jag “Ska vi fara till Noppes?” Han blir förvånad över mitt initiativ, men snart befinner vi oss igen i vår turkosa Monettavla med guldram, för blå är den inte, inte när jag är där. Jag dansar och i slow motion tittar han på mig. Jag undrar vad han egentligen känner för mig.

Jag går omkring på Noppes och funderar. Vem var Noppe? Och vilka var människorna dom fina tavelramarna som hängde på väggarna? Dom tittar på mig nu. Vad tänker dom om mig? 

Där borta står Leo. Han är konstnär. Han driver Noppes nu när Noppe inte längre finns. Jag beundrar honom. Han säger att “det viktigaste med konst är att det blir som yoga för ögonen och för sinnet”. Så är inte konsten på S:t Görans sjukhus. Jag kallar honom “oppa” som betyder storebror på koreanska. Man gör så i Korea. I Korea är man bara vänner med sin exakt jämnåriga, resten är man syskon med. Man är som en enda stor familj.

Han kommer med ett glas champagne till mig, han med den snygga kostymen, han som kysser mig som ingen annan, han, mitt litium, han som säger att jag är som coachen i Billions, han som förstår jazz på sitt eget vis. Han ler mot mig och vi skålar i dyr champagne. Människorna i dom vackra tavelramarna tittar på oss. Dom vet att snart är allt över. Han kysser mig och jag fylls av Stureplans största åtrå. Aldrig har jag velat ha en man så mycket som jag vill ha honom.

Ett år bodde jag i Stockholm och jag kanske inte startade den där bokklubben, jag kanske inte började jobba med Max Martin och jag kanske inte lärde mig uppskatta Södermalm – men jag blev kär på Noppes.

Noppes var vår värld. Nu är det bara jag kvar.

Mira Lux

I remember sitting in the kitchen one day in March, looking out over the boats entering at Värtahamnen, while reading in the newspaper about Noppe. I was curious. Who was Noppe?

Carl Adam Göstasson “Noppe” Lewenhaupt was born Aug 1st, 1947 in Stockholm and left us Feb 28th, 2017. He was a Swedish count, businessman, restaurant keeper, entrepreneur and always mentioned in the tabloids as “the kings best friend”.

In the 70’s, Noppe wanted to make juice. He bought the juice machines from America and put them in the NK mall in Stockholm. There, he stood making juice during the weekends until he realised Sweden was not ready for freshly made juice. Today freshly made juice is very popular, even in the hippie area Södermalm. Noppe was before his time.    

In 1986 Noppe started Swedens first call center. As he started the net revenue was no more than 84 dollars, but when he sold it a decade later it was the biggest company in the business. 2002 he started the legendary membership club “Noppes”. What kind of club was it I wondered?

All of a sudden my phone rings. It was him, he with the sharp suit. We had been texting for a while, but I was feeling kind of blue. I was slowly sinking to the bottom. I missed my life in Korea, the big snowflakes outside my window in Hoegi, my friends restaurants in Itaewon, my performances in Hongdae. He told me that he was a member at Noppes club and that made me interested. I told him that if we were gonna meet we were gonna meet there. 

It is Wednesday night, Stockholm is covered in snow and I’m walking along Birger Jarls Street at Stureplan. I’m wearing steady heels, those kind of heels Jan Myrdal would have worn if he was a woman. Piano music is getting left behind in my footsteps. I get to the door, take a deep breath, knock on the door and enter.

Candles are burning everywhere and there he is, alone at the bar. He turns around and our eyes meet for the first time. I’m completely unprepared of him being the most beautiful man I’ve ever seen.

I’m standing naked infront of his mirror in the living room. The morning sun shines through the window and I’m taking a photo of myself. I’m up by the surface. 

We eat breakfast together and talk about our lives, our future plans and I laugh because he is fun, in different way. He knows the magic of making millions, but preparing an egg is a struggle. The distance between our lives is chaotic, comical, but most of all, exciting. “Do you mean that you say hello to the driver of the train every time you go with the subway?” he says and looks at me as I come from another planet. “No, I mean the person behind the glass by the latches. I mean that I’m trying to see every person”. We laugh, talk for hours and I study him when he can’t see. When we sit down in the sofa and he puts on his glasses my world stops.

During the evening I storm into my friends apartment at Södermalm. We eat dinner, accompanied by loud African drum improvisation and my detailed recount about my date. I have my hands in the air, talk enthusiastically and can hardly sit still. Finally I jump up from my seat, Scully is chasing me out to the living room and we’re running around like crazy in the apartment. “You’re in love” my friend Michaela says. 

He’s texting me about a date he’s planning as a response to my earlier text “Now I’m the one who had made 90% of all the decisions so fall and you 10%. Start planning our next date”. He says that he’s going to make a three course dinner and that we’re going to be at his place. I’m thinking about the egg he made during our first breakfast, the one that floated out over the whole plate. How is he going to manage this? After the gym, I’m rushing to the convenience store to tell the whole staff that they can forget about updates about all my earlier lovers. I only wanted to be with him now. Then I head home to write him a poem.

The unfinished pizza dough gave me stomach ache but it was the best stomach ache I’ve ever had because I got it from his effort. We’re sitting with our wine glasses and look at each other. My body gets warm when he looks me in the eyes. I love being alone with him, love getting to know him. I tell him about my dreams of working with coaching. He says “You’re the Swedish version of Tony Robbins. You’re like the girl in Billions. You really got the talent. You’re a star. I’m thinking “As long as I can be your star.”

When we meet at a Korean restaurant two weeks later I feel like he’s almost my boyfriend even thought it’s only the third time we meet. I want to teach him to drink soju but it doesn’t go so well. We talk eagerly and in the end I can’t sit across to him anymore. I have to sit down in the sofa next to him. I just have to be close to him, as close as possible. He’s whispering in my ear, things that makes me happy, things that makes me horny. The company next to us is starring and ears dropping, but we don’t care.

The street lights are lightning his jacket in the taxi on our way to Noppes. Birger Jarls Street is lightning the empty rooms inside me. He’s holding my hand, he’s smiling, his hair looks so nice. I wonder how he dares to take me there, me being almost as left winged as Myrdal, me being so wild and having so strong views. Isn’t he afraid I’m gonna end up in a fight? At Noppes many things happen but when we’re there everything else gets smeared together just as a Monet painting in the background. His world becomes ours, and between champagne glasses, people and candle lights, I see him. All I see is him. 

One day he takes me to a fantastic tapas place and we sit by the window overlooking Stockholm. I have a surprise for him. We order a taxi to Glenn Miller. It’s the first time he’s going to a jazz club and I’m so excited when we’re getting out of the taxi. “Jazz is just like music, only that everybody is playing different songs at the same time” he says and I’m laughing until I’m almost crying.

We’re ordering beer and sit down close to each other. The band starts to play. Luckily the music is only somewhat free. He’s saying it smells kind of funny on Glenn Miller, he’s holding me, we’re joking, whispering and I’m in love. I love how he’s trying to capture, understand and get to know my world, my friends at the club, the music. A pink veil is hiding our differences.

Finally I whisper “Should we go to Noppes?” He gets surprised by my initiative, but soon we’re once again in our turquoise Monet painting with golden frame, because it’s not blue, not when I’m there. I’m dancing in slow motion and he’s looking at me. I wonder what he really feels for me.

I’m walking around at Noppes and I’m thinking, who was Noppe? And who were all these people in the nice frames hanging on the walls? They’re looking at me now. What are they thinking about me?

Over there is Leo. He’s an artist. He’s running Noppes now when Noppes is no longer around. I admire him. He says that “The most important thing with art is that it becomes as yoga for the eyes and for the mind”. That is not how the art is at S:t Görans hospital. I call him “oppa” which means big brother in Korean. That’s what you do in Korea. In Korea you’re only friends with people born the exact same year as you, the rest you’re siblings with. You’re like one big family.

There he comes with a glass of champagne for me, he with the sharp suit, he that kisses me like no one else, he, my lithium, he that says I’m like the coach in Billions, he that understands jazz in his own way. He smiles at me and we’re toasting in expensive champagne. The people in the beautiful frames are looking at us. They know it is all soon to be over. He kisses me and I get filled with Stureplan’s biggest desire. Never have I wanted a man like I want him.

I lived in Stockholm for one year and maybe I didn’t start that book club, maybe I didn’t start working with Max Martin and maybe I didn’t learn how to appreciate Södermalm, but I fell in love at Noppes.

Noppes was our world. Now it was only me left.

Next

Min porrhelg

2 Comments

  1. Ida

    Superbra skrivet som vanligt! Det här vill man följa! Påminner om Marian Keyes böcker! Hur gör jag för att följa bloggen?? Så man vet när det kommit nya inlägg? kram / Ida

    • Mira Lux

      Hej Ida! Tusen tack för alla dina fina ord! Jag såg detta meddelande nyss! Har inte hunnit lära mig alla funktioner än. Ska absolut fixa en plugin så att det går att följa. Nu ikväll kommer ett nytt inlägg. Gud vad kul att du gillar! Betyder massor! Kram

Leave a Reply

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén