Jag haltade fram längst bussgatan i Luleå, den som det klart och tydligt står buss på, men som min kompis alltid kör på ändå. Varför skulle jag dra på mig årtiondets träningsvärk nu när jag äntligen, efter två månaders långt celibat, skulle få ligga? Killarna på jobbet skrek åt mig när jag fuskade på crossfiten morgon innan, men det var nog innebandyn på lunchen som tog ut mig allra mest. Jag nästan ramlade när jag klev av bussen. Samma tanke slog mig som när jag alltid lyckades hamna vid Radiohuset i Stockholm trots att jag var på väg till Stureplan – Jag är ingen bussmänniska.

Just innan jag gick in på Clarion Sense kände jag mig ändå lite nervös. Inte för att jag aldrig träffat honom förut och trots det bokat hotellrum, vissa hade kanske tyckt att det var ett vågat drag, men ärligt talat, hade varit en enögd fiolspelare från Moldavien hade jag legat med honom ändå. Ibland har det gått så långt att en kuk är allt som behövs. Man kan blunda och tänka på ett porrklipp.

Jag hade nog till och med kunnat gå med på “den förlamade mannen”, den som min kompis får nöja sig med när hennes man lagt deras barn. Själv har hon legat i två timmar och värmt upp med en butt plug och hoppats på analsex, men när ungen äntligen somnat kryper han in i sovrummet, där hon står redo på alla fyra, kravlar sig upp på rygg bredvid henne och väser “den förlamande mannen”. Det betyder att han har varit med i ett krig, blivit förlamad och hon måste klä av honom, suga av honom och sen sätta sig på honom. Inte konstigt att man är orolig för att skaffa barn.   

Men när jag såg honom i foajén stannade hela Luleå upp. Han var inte dvärg, han var inte klen, han var inte tjock, han var inte osäker och han hade inte en stickad tröja på sig full av katthår. Han var helt perfekt. Jag blev så otroligt lättat att jag tappade balansen när han kramade mig.

Vi gick upp på rummet för att chilla och lämna grejer. När vi gick ut i hotellkorridoren på väg till restaurangen satte han på sig sin kavaj. Jag såg jag att han hade en brosch, en sån där plopp som visar att man antigen simmat jävligt fort eller är med i en gubbklubb. Jag frågade och han svarade att han var med i Rotary. Jag log, men berättade aldrig att jag för tio år sedan planerade att elda upp Rotary och inleda min feministiska karriär som gubbklubbspyroman.

Dock finns det ett problem med en ny rörelse som skulle försöka göra sig framgångsrik på att elda upp ställen. Oavsett om rörelsen skulle innehålla fler kön än kvinnor, få statligt stöd eller kanske till och med bli EU-finansierat, så finns det bara en rörelse i världen som blir både framgångsrik, kommer undan med och till och med baserar hela sin ekonomi på att elda upp ställen.

Mellan 1965-1973 släpper USA i hemlighet 2,756,941 ton bomber över Kambodja, mer än alla allierade bombar under hela andra världskriget, inkluderat Hiroshima och Nagasaki. Detta gör Kambodja till det mest bombade landet i världshistorien, ett land som blev bombat trots att det inte ens var delaktig i något krig.

Varken kung Sihanouk eller general Lon Nol hade inte velat alliera sig med USA i kriget mot Vietnam genom att själva, med sina obefintliga styrkor, attackera Viet Cong (Nordvietnams styrkor) i Kambodjas södra delar. Därför inleder Nixon och Kissinger de hemliga bombningarna av Kambodja som kommer att döda stora delar av den kambodjanska befolkningen på landsbygden – fattiga bönder, gamla, kvinnor, barn, alla. Över en halv miljon oskyldiga kambodjaner dör till följd av USAs bombningar och 1974 är landets jordbrukssystem så pass förstört att en svältkatastrof bryter ut och 2 miljoner människor sätts på flykt.

På samma sätt som USA bombat sönder Mellanöstern, finansierat Al-Qaeda i kriget mot Sovjetunionen, invaderat Irak osv och därigenom skapat IS, så skapade man helt klart de nödvändigaste förutsättningarna för röda khmerernas maktövertagande 1975. Noam Chomsky “The intense bombardment was a significant force, maybe a critical force in building up peasants support for the khmer rouge who before that was a pretty marginal element.”

Människor var trött på att få sitt land sönderbombat och svälta ihjäl och igen hade förtroende för Lon Nols svaga regering. På landsbygden sprang människor tillslut rakt in i röda khmerernas öppna armar samtidigt som det på Sergels torg i Stockholm anordnades insamlingsaktioner till röda khmerernas revolution och pengar från Sverige skickades till Pol Pot.    

Svenska pengar till Pol Pots folkmord? Ja. 70-talet var en galen tid. Vet ni hur många som var maoister? Till och med folk på vårt kvarter på Djupviken i Piteå var maoister på 70-talet. KFML var lika poppis som Idol är idag. Till och med det svenska näringslivet såg möjligheter med kommunismen. 1974 säljer Volvo 1000 bilar till Nordkorea, men får inte en krona tillbaka. Kim Ill Sung hade ju inga pengar. Hade han haft det hade inte de nordkoreanska diplomaterna behövt sälja sprit och tobak för att betala elräkningen på Östermalm. dag har den Nordkoreanska skulden till Sverige växt till 2,7 miljarder kronor och den svenska ambassadören i Pyongyang överlever på ägg medan han försöker håva in skulden som aldrig kommer att betalas.

Men inte alla är lika spända på nya kommunistiska revolutioner i öst som den svenska vänstern. Bara några veckor efter röda khmerernas maktövertagande publicerar New York Times artiklar som anklagar Pol Pots och hans kommunistregim för folkmord. Åren mellan 1975-1979 publicerades 2985,4 spaltcentimeter om det Kambodjanska folkmordet i New York Times. Om det samtidigt pågående folkmordet i Östtimor 177 spaltcentimeter. Varför?

USAs nya president Gerald Ford och återigen, Kissinger, flyger in till Jakarta 5e december 1975, men meddelar general Suharto att Indonesien inte kan invadera Östtimor medan dom är där och käkar middag, det skulle bli alldeles för pinsamt. Man vill hålla en låg profil kring det amerikansk-finansierade folkmordet. Dagen efter deras hemresa inleds den 7e december invasionen av Östtimor med vapen till 90% tillhandahållna av USA.

1977 rapporterar kyrkliga organisationer om folkmord, men samtidigt rapporter Indonesien att deras militära styrkor börjar få slut på vapen. Då går Carter-administrationen in och utökar vapenförsäljningen. Kanada, Englad, Holland passar också på att tjäna några miljarder på att mörda oskyldiga Östrimorer.

Enligt Amnesty International uppgick folkmordet i Östtimor till 200.000 människor och enligt Transparency International är Suharto den politiska ledaren som stulit mest allmänna medel i världen, mellan 15 och 35 miljarder dollar, fram tills hans avgång 1998. Tur att neutrala Sverige och regeringen Fälldin inte skickade några Boforskanoner till ett blodigt folkmord… Suck.

Intressant att Pol Pot spelade fiol och läste fransk litteratur, pluggade i Paris och i intervjuer berättar han om hur kan knallade omkring längst Seine där han köpte billiga böcker för 20-25 franc och läste om rörelser i andra länder som han inspirerades av, bland annat den i Indien av Gandhi. Pol Pot inspirerade av Gandhi? Vilken jävla skräll.

Varken Pol Pot eller hans närmaste i regimen, broder nr två, Noun Chea har tagit på sig något form av ansvar för massmordet på 2 miljoner kambodjaner. “Ours was a clear regime, a bright regime, a peaceful regime.” förklarar Noun Chea i en intervju.

Han skrattar och ser ut som vilken glad, skröplig pensionär som helst. Han sitter i en Champion-hoodie i en hydda och snackar gamla minnen och blir nostalgisk när han pratar om sin vänskap med Pol Pot. Tydligen hade han kritiserat Pol Pot för att tro alldeles för gott om människor. Han var en sån god människa, Pol Pot. Och han hyllar Saddam Hussein, men blir ändå lite chockad av att se honom hängd i tv 2006. Han säger att det är den första gången han ser en människa bli hängd.

Det värsta som hände under röda khmerernas tid enligt Noun Chea var att rika människor blev av med sina egendomar. Nån enstaka dog, men bara onda människor, vietnamesiska spioner, inte goda människor. Detta säger alltså en av röda khmerernas högsta ledare ungefär tre årtionden senare och det intressanta är – Kan det stämma? Inte faktan givetvis, men att han talar sanning om sin egen upplevelse. Han framstår som en galen drömmare, men inte som ond.

Pol Pot beskriver röda khmerernas styre på ett liknande sätt. Han pratar om hans kärlek till Kambodja och förklarar att han inte hade insyn i de längre rankerna utan bara hanterade de viktigaste personerna. Han har inte dåligt samvete, inte ens på sin dödsbädd 1998. Kan det vara så att de högsta ledarna, torts alla bevis, aldrig riktigt förstod att de orkestrerade ett folkmord?

Jag ska maila Jan Myrdal och fråga. Myrdal som efter sin resa i Kambodja med en svensk delegation 1978 beskrev khmerernas kommunistiska revolution som ett föredöme för andra länder. Jan Myrdal var imponerad när han kom tillbaka till Sverige. Är det någon som kan förstå varför Pol Pot och hans närmaste makthavare verkar vara så omedvetna så är det Myrdal.

Kvällsluften i Banlung i Ratanakiri-provinsen i nordöstra Kambodja var varm den kvällen då vi anlände från den 12 timmars långa bussresan från Phnom Penh. Vi bodde i en stor fransk övergiven kolonialvilla. Jag, mitt ex och 2 bybor satt vid ett bord utanför ett tillhörande garage, drack öl och planerade vårt djungeläventyr runt en stor karta. Året var 2010, allt runt omkring var kolsvart och bara ljudet av syrsor och avlägsna mopeder hördes. Vi befann oss vid Vietnamesiska gränsen, mitt ute i ingenstans där CIA på 60-talet hittade sjukhus med Viet Cong-soldater i.

Jag berättade om vårt besök av tortyrfängelset S-21 i Phnom Penh 2 dagar tidigare, där minst 17.000 människor blev torterade och avrättade. Endast 7 personer överlevde. S-21 var ett av röda khmerernas 150 avrättningscenter runt om i Kambodja. Fängelset är en gammal skola och cellerna och tortyrutrymmena är byggda i gamla klassrum. Tortyrmetoderna bestod av skendränkning, elchocker, slag, våldtäkt, dra ut naglar, flå folk levande etc. Alla fångar erkände sig vara spioner, fiender, CIA, KGB, utom några hundra som hann dö under tortyren. Det var målet med tortyren, att få folk att erkänna, därför skulle fångarna helst aldrig dö under själva tortyren.

I början av S-21s existens var det flest före detta regeringsanställda som torterades, följt av lärare och intellektuella. Så småningom fylldes fängelset mer och mer av före detta ledare inom röda khmererna själva. Pol Pot var övertygad om att det var en kupp planerad att avsätta honom. En stor utrensning inleddes och arresterades en man så tog man hans fru och barn med sig.    

Alla fångar fotograferades när de skrevs in och i några klassrum som jag gick igenom hängde alla fotografierna. Tusentals. Så många barn, så många gamla, några västerländska seglare från USA och Australien som råkat segla in på fel vatten. Inte en enda västerlänning överlevde. Av alla dessa tusentals som gemensamt anklagades för att vara CIA-agenter och som alla erkände efter den brutala tortyren undrar jag om det var det en enda person som egentligen var skyldig.

Vi körde sedan till Killing Fields 15 km utanför Phnom Penh dit alla fångar togs för att slås ihjäl och kastas i massgravar. Där vi gick omkring bland hålen i marken. Gamla klädesplagg stack upp längst stigarna. Jag tog av mig skona och gick barfota i gräset. Sedan tände vi rökelser i ett torn fullt av skelett och döskallar. Det var en skräckinjagande men samtidigt stämningsfull upplevelse. Kanske är det just de platser som genom historien blivit en sån brutal passage till döden som kan framkalla den största respekten för livet. Någon slags vördnad och oftast oinfunnen tacksamhet över att leva här och nu, och inte till exempel i 70-talet i Kambodja.

Fascinerande är att efter att vi suttit och pratat om det här i en stund och jag sen frågar om deras föräldrars upplevelser under röda khmererna så säger dom att det var ändå helt ok. Dom var ju redan bönder och under röda khmerernas styra ansåg bönderna vara den renaste rasen och behandlades därför bättre än stadsborna. Stadsborna mördades och diskriminerades i arbetslägren i allt större utsträckning. Bara under den en dags långa tvångsutrymningen av Phnom Penh dog 20.000 människor. Vi pratade om att de olika arbetslägren runt om i Kambodja såg annorlunda ut och styrdes olika hårt beroende på geografisk plats och ledning i området.

Sen frågar jag vad som förändrats sedan röda khmererna fram tills idag. Jag får svaret “Same same but different” och vi kommer in på den utbredda korruptionen inom den Kambodjanska regeringen som fortfarande år 2010 till stor del bestod av före detta röda khmerer. En av anledningarna till att det varit så svårt att ställa de skyldiga inför rätta. Dom har blivit skyddade sedan slutet på 70-talet. Vissa grupper av röda khmerer lever fortfarande kvar i djungeln. Så sent som 1994 blir den 29-årige australiensaren David Wilson kidnappad och mördad av röda khmererna som kapar ett tåg på väg till Sihanoukville. Varken Wilson eller hans två vänner överlever.

Våra guider beskriver demonstrationer som regeringen slagit ner på, hur folk mördats och allt nedtystats. De beskriver hur människor som lyssnar på amerikansk radio helt plötsligt bara kan försvinna. De beskriver att man måste vara försiktig och inte prata politik med folk man inte känner. Sen pratar vi om lite lättsammare saker också innan vi planerade vår utflykt. Vi drar igenom en lista på alla kända västerländska personer genom tiderna. En enda person känner de till. Michael Jackson.

Men detta blev nu ett långt sidospår. Vad jag ville säga är – ska du bli pyroman, se till att först och främst bli amerikansk medborgare. Terrorister flyger in i World Trade Center och 3000 människor dör. Irak utplånas för förmodligen all framtid. Information Clearing House uppger att bortåt 1,5 miljoner irakier har dött och dödats till följd av kriget. MEN är du amerikan och smygbomber ett helt oskyldigt land och över en halv miljon människor dör, 2 miljoner människor sätts på flykt, en svältkatastrof bryter ut, ta ta ta – Visste du att Kissinger fått Nobels fredspris? Bli amerikan och du kan bränna ner vad fan du vill och dessutom bli hyllad. Fråga Noam Chomsky.

En annan anledning till att jag inte blev feministisk pyroman är att jag senare i mitt liv insåg att ifall jag ska elda upp alla ställen med patriarkala strukturer så skulle jag sluta som Will Smith i “I Am Legend” och hur lyckas man hålla morgonrutiner vid liv när jorden gått under? Än mindre köra omkring i stan när zombies lurar nere i hamnen. Hopplöst. Och relationen med hunden, den känns så fulländad. Jag misslyckas alltid med att skapa djupa relationer med djur. Jag insåg att jag måste hitta andra metoder för min feministiska kamp. Jag övergav pyromandrömmen.

Vi åker i alla fall upp till restaurangen för att käka och jag gillar att han håller sin hand bakom min rygg. Jag älskar det. Man vill liksom inte vara med någon som ramlar ihop som ett korthus ifall man skulle snubbla in i honom. Jag känner ju mig rätt ostadig för det mesta nu för tiden på grund av all träningsvärk. Man vill liksom ha lite stöd. Som i Bulgarien där män knuffar kvinnor upp för trapporna i tunnelbanan. Fick panik första gången det hände mig, men min vän förklarade att han bara vill underlätta trappgåendet för mig. Med träningsvärk hade det nog ändå varit rätt najs.

Vi sätter oss ner vid bordet och jag är helt förblindad av hans sexiga look. Han ser lite ut som en gangster, vältränad som fan, men ändå snygg kostym och business-looken. Han ser lite ut som en krogägare i ett Johan Falk-avsnitt, men när han väl börjar prata då expanderar han på alla plan tills man bara sitter helt tyst och undrar om man är med i ett socialt experiment.

Han har haft massa olika karriärer och företag, han har stories ända från New Deli till Grönland, han jobbar i Milano och London, han har haft kontor och företag över hela Norrbotten, han har varit lärare och vattenforskare, tillverkat kläder i Asien, men trots all sin framgång så väljer han att prata om självkänsla, fred, kvinnors rättigheter, minoriteter, ungdomars utveckling och världspolitik. Han nämner att han har boxats, men övergår snabbt till ett samtal om Rohingyafolket i Burma.

Du är man och sextiotalist, var är din webergrill och din offerkofta? Var är dina kunskapsluckor och brist på självinsikt? Var är dina porrfilmer eftersom du än inte lärt dig porrsurfa? Sextiotalister fattar inte sökord och kategorier, utan fumlar sig slumpvis framåt genom att kicka på något roligt på förstasidan. Men jag får bara sitta där helt tyst och bli totalt ägd. Tills han börjat ställa mig frågor eftersom att han även är en god lyssnare. Vad fan är oddsen?

Jag äter jag upp min röding, dricker upp mitt vin och han lovar mig att ta mig till landet som ännu inte finns. Vänta nu, landet som ännu inte finns? Vilken äventyrare kan tacka nej till det? Tror ni Jan Myrdal hade tackat nej till det? Klart som fan jag vill följa till landet som ännu inte finns! Jag föreställer mig en stargateport, pyramider, tre månar, käppar som skjuter eld – ett nytt universum!

Jag blir på riktigt bra humör och säger “Nu tar vi en drink här och sen drar vi ut och gör Luleå” och det är här överraskning nummer två kommer. Var vi än går så känner folk honom. I baren på Clarion, sen nere i kön nere i lobbyn där vi träffar två kvinnor som verkar helt galna i honom och väl inne på CG’s så är det ett helt gäng som börjar ropar när han kommer in eftersom dom känner honom genom nåt innebandysammanhang.

Jag börjar berätta om mitt mål som jag gjorde dan innan, men dom kunde inte vara mer ointresserade av mig. Allt dom var intresserade av var honom. Jag hade inte ens nån bh på mig. Jag insåg då att detta måste vara kungen av Norrland.

Till och med när vi går tillbaka mot hotellet ropar andra män efter honom att han har snygg kostym. Jag har aldrig i hela mitt liv varit ute med en man som fått så otroligt mycket uppmärksamhet, till och med från folk han inte känner. Jag är ju van att vara den alla vill prata med, den som får all uppmärksamhet, den som är den stora stjärnan i relationen.

Jag fick inta en helt ny roll, bli den här okända mystiska kvinnan. Typ som i en espressoreklam. Prova på livet som tyst, lugn och djupt förförisk. Kanske lite spansk. Målade läppar. Se på mig. Genom en gardin. Jag är otydlig. Hemlighetsfull. Svårläst.

Så kommer vi äntligen tillbaka till hotellrummet och där blir allt magiskt. Han ger mig allt det jag vill ha. Och på grund av all träningsvärk får jag till och med lov att vara den förlamade kvinnan. Fick mig att inse att jag borde ha träningsvärk oftare. Det är ju underbart att vara förlamad! Jag vaknar upp på morgonen och då sitter han redan på ett plan på väg till nåt möte, men vi messar om olika saker vi kan göra nästa gång vi ses.

Jag föreslår att vi tar hans bil och en glasflaska, snurrar den och kör dit den pekar. Han tycker det låter som en bra idé. Men frågan som återstår, ska jag bli drottning nu? En sån där mystisk spansk drottning som står bakom en gardin och hänger medan han får all uppmärksamhet. Jag skulle bli Katalonien efter två dagar.

Hmmm… Kungen av Sverige hängde i källaren på Noppes när han ville dricka kaffe ostört. Kan man lära sig någonting av det? Vilken norrländsk stad kan fungera som ett mörkt skyddsrum precis som källaren på Noppes? Det måste väl ändå vara Sveriges mest dystra skrubb Skellefteå. Jag tar honom till Skellefteå så vi får vara ifred. Där kan jag servera honom kaffe samtidigt som jag förblir stjärna, för den enda gardinen jag vill stå bakom är en uppåtgående ridå. Jag är kungen av Norrlands hemliga älskarinna och vi ska fara till landet som ännu inte finns, men någon mystisk tyst, drottning, det tänker jag aldrig bli.