Jag drömde en dröm för några dagar sedan. En sån där dröm som följer med en resten av dagen och påverkar hela ens känsloliv. Egentligen har jag svårt för när människor berättar om sina nattliga drömmar. Folk fläker ut sig i samtalsutrymmet med flera minuters långa monologer som på det mest ointressanta sättet kretsar kring obetydliga detaljer och upprepningar. Folk talar alldeles för ofta om sina drömmar i syfte att få något innehållslöst sagt och allt för sällan med utgångspunkt i någon form av självanalys.

Någon som däremot var bra på självanalys och på att förstå drömmar var Freud. Jag var väldigt intresserad av Freud som tonåring. Jag köpte en pocketversion av Freuds mest betydelsefulla verk Drömtydning i gymnasiet, ungefär samma tid som jag rusade in hos min psykolog och viftade med armarna likt en galen dirigent “Jag har funnit svaret! Jag är narcissist!”

Freud var först var inne på att bli läkare. Han praktiserade i ett laboratorium i Paris, där han bland annat experimenterade med kokain i hopp om att det skulle leda till ett forskningsgenombrott. Det gjorde det inte, men i laboratoriet i Paris träffade han Ernst Breuer som blev lite av en fadersfigur för Freud. Han gav Freud pengar då och då eftersom Freud ständigt brottades med ekonomiska problem. Man hade alltså kunnat säga att Freud var en forskande knarkare med en sugar daddy.

Freuds andra nära vän var Wilhelm Fleiss, en märklig karaktär. Han var en hängiven numerolog som ansåg att livet kretsar i biorytmiska cykler på tjugotre dagar för män och tjugoåtta dagar för kvinnor. Fleiss och Freud hade daglig nästan kontakt med varandra per brev, men träffades även en gång per år, på sina egen anordnade kongresser på någon semesterort, för att diskutera sina nya idéer i en avkopplande miljö.

Jag drömde om han från Noppes. I drömmen var jag hemma hos honom efter vårt uppbrott för att hämta saker. Jag går in i ett rum och börjar prova kläder. Tillslut tar jag på mig en ljusrosa dyr dräkt och går ut till honom. När han ser mig i min nya outfit blir han kär i mig igen och jag går och sätter mig i hans famn. Jag är på väg att kyssa honom, men då vaknar jag.

Om Freud själv hade fått tyda min dröm och dess underliggande önskan hade han först intervjuat mig om min barndom och uppväxt, sedan hade han nog sagt att mannen i drömmen symboliserar en uppblåsbar badmadrass, att den dyra ljusrosa dräkten en baddräkt och att hela det livet där jag ligger på badmadrassen, under solen som gassar, symboliserar ett dubbelliv som jag skapar och saknar när jag blir för orolig i min bipolära dubbelnatur där jag antingen sjunker mot botten som en tung sten eller gravitationslöst svävar iväg från jordens yta som ett viktlöst dammkorn.

Visst är det något speciellt med danskar. Det här tycker jag är fascinerande: Dom förstår oss, men vi förstår inte dom, men trots att om förstår oss, förstår dom inte att vi inte förstår dom. Varför kan dom inte bara snacka engelska som alla anda? Till och med Norrmän pratar mer engelska än danskarna. Hur som helst, min läkare är dansk och kanske förstår jag inte allt hon säger, men ni vet när man har inlett en konversation på ett språk tillräckligt länge, kan det ibland bli svårt att helt plötsligt kan säga “English please”.

Vi sitter på hennes rum på mottagningen vid St: Eriksplan några dagar innan jag är på väg att lämna Stockholm. Jag känner mig ganska uppåt, men har äntligen fått sova tack vare medicinerna som jag fick på St Görans akutmottagning. Hon har en väldigt märklig klänning på sig. Också väldigt typiskt danskar, märkliga kläder. Det är mycket ull, stickat och på landet-känsla över det sydväst-skandinaviska modet.

Men hon är cool. Hon inleder vår session med ett inspirationstal. “Det är ni konstnärer som tolkar världen. Vi vanliga njuter och går på konserter till exempel, men det är svårt att förstå hur mycket svårigheter som kan ligga bakom kreativitet”. Sen snackar vi om att jag ska starta en blogg och dra till USA och bli gatumusiker i New Yorks tunnelbana och uppträda på klubbar samtidigt som jag ska utveckla mitt skrivande och vlogga på Youtube. Hon tycker mina planer låter lysande och för att jag inte ska gå in i en manisk fas så skriver hon ut mediciner till mig. Månader av svenska läkare har passerat och otaliga papper och formulär har jag fyllt i, sen kommer en dansk i bilden och jobbet blir gjort på mindre än en timme. Det är något speciellt handlingskraftigt med danskar som vi byråkratiska svenskar borde lära av. Fråga själv den svenska rebellkirurgen i Etiopien, han som borrar i afrikaner med Claes Ohlson-borrar för 249kr styck.

Celibatet i Piteå tär på mig. Vad är det för fel på män från Norrland. “Hur mår hon?” “Får man bjuda henne på middag?” VEM DÅ? Vi klagar på invandrare som inte lär sig svenska, men så är hela Norrbotten fullt av män som verkar lida av grammatik inavel. Kanske är det lite därför som jag tänker på han från Noppes, för att jag inte har någon att ersätta honom med. Ni vet hur mycket lättare det är att komma över någon när man får fylla tomrummet med en eller flera nya älskare. Även om Freud mest skulle hävda att jag är rädd för var mina nya stora drömmar och risker med att dra iväg på min vloggande världsturné, och att jag därför drömmer om badmadrassens trygghet, är det nog ändå så att jag saknar honom.

I New York bor min vän Victoria. Hon är dansare och kommer också från Piteå. Vi ska filma tillsammans till min vlogg som jag ska göra på Youtube. Jag kommer att satsa på att göra mycket videos. Jag tycker det är så himla kul. Om du som läser det här har några bra tips på kameror som är enkla att filma med och som inte kostar en förmögenhet får ni gärna tipsa!

Jag har redan börjat kolla på biljetter. Nedräkningen har börjat. I början av oktober åker jag. Tänk att det bara var för några veckor sedan jag lämnade hela mitt liv i Stockholm och bestämde mig för att dra till New York och satsa till 100% på min nya blogg/vlogg-dröm. Hur ser den drömmen ut då?

Jag ska resa runt som en kreativ nomad i världen och skriva om de platser och människor jag möter längst vägen. Jag vill berätta historier, skildra världen genom mina ögon som Jan Myrdal och leva på mina talanger, på min sång, på mitt skrivande, på mitt vloggande och på min coaching. Jag älskar att inspirera, motivera och hjälpa andra människor. Det vet du ifall du varit på någon av min galna föreläsningar eller haft mig som coach. Jag kommer att köra via FaceTime och Skype. Då kan jag vara var som helst i världen och göra det jag älskar allra mest.

Och om du undrar hur det går med musiken så kan jag säga att det var så himla kul att höra Mattias Edfasts produktion på versen i min nya låt som vi antingen släpper själva eller med ett skivbolag som jag valt ut. Den lät precis så där rockig och energifylld som jag vill ha den. Så i veckan kommer vi gå vidare med brygga och refräng. Jag hoppas på att få den spelad på radio och kunna köra live i radio innan jag drar till New York där jag tänker filma musikvideon.

I New York kommer jag även mest troligt uppträda på världens mest legendariska jazzklubb, Birdland. Jag jobbar på det. Och på tal om jazz, till veckan kommer en av mina favoritpianister i världen, Lars Jansson, hem till oss här på Kvarngatan i Piteå, för en turné han ska göra med farsan.

Så jag vill önska er alla en fantastisk start på september genom att tipsa er om Lars Janssons platta “I Am That”. Den finns på Spotify och är en toppenplatta både om man är jazzälskare redan eller en sån som tycker jazz låter som att flera stycken spelar olika låtar samtidigt! Det är helt enkelt en platta för alla!

https://open.spotify.com/album/2gQ94VgZW54anGnYnN08GI

I dreamt a dream a couple of days ago. One of those dreams that stays with you for the rest of the day and effects your whole emotional life. Actually I have a problem with people sharing their nightly dreams. People unfold them selves in the space of conversation with long monologues about their dreams that in the most uninteresting way focuses on insignificant details and reiterations. People speak way too often about their dreams with the ambition of getting something pointless said, and almost never with some sort of outset in self-analysis.

Someone who actually was good at self-analysis and understanding dreams was Freud. I was very interested in Frued as a teenager. I bought a pocket version of Frueds most significant work The Interpretation of Dreams, this was about the same time as I ran into my shrink office, waving my arms like a crazy conductor “I have found the answer! I’m a narcissist!”

Frued first wanted to become a doctor. He was doing an internship at a laboratory in Paris, where he among other things experimented with cocaine hoping it would lead to a scientific breakthrough.  It didn’t, but in the laboratory he met Ernst Breuer who became a bit like a father figure for Freud. He gave Freud money from time to time since Freud struggled with financial problems. So you could actually say that Freud during this time was a researching cocaine user with a suger daddy.

Frueds other close friend was Wilhelm Fleiss, a strange character. He was a devoted numerologist that considered life circles in bio rhythmically cycles of twenty three days for men and twenty eight for women. Freud and Fleiss had almost daily contact with each other via mail, but also met one time a year at their self arranged congresses at some form of resort, to discuss their new ideas in a relaxing environment.

I dreamt about the man from Noppes. In the dream I was at his place after our breakup to collect some things. I walk into a room and start trying out clothes. In the end I put on a light pink expensive gown and walk out to him. When he sees me in my new outfit he falls in love with me again and I walk up to him and sits down in his lap. I’m on my way on kissing him, but then I wake up.

If Freud had get the chance to interpret my dream and it’s underlying wish he would first start with asking questions about my childhood and upbringing, then he would have said that the man in my dream symbolises inflatable mattres, the light pink expensive gown a bathing suit, and the whole life where I’m lying on the mattress, under the gazing sun, symbolises a double life that I’m creating and missing when I get anxious in my bipolar double nature where I’m either sinking to the bottom like a heavy stone or without gravity floats away from the surface of earth like a weightless corn of dust.

There is something special about Danish people, don’t you agree? This I find fascinating: They understand us, but we don’t understand them, but even though they understand us they can’t understand that we don’t understand them. Why can’t they just speak English like everyone else? Even Norwegian people speaks more English then the Danish. Anyway, my doctor is Danish and maybe I don’t understand all she says, but you know when you have started out a relationship on one language long enough, it can be pretty weird all of a sudden to say “English please”.

We’re sitting in her room at St: Eriksplan a few days before I’m about to leave Stockholm. I feel kind of speedy, but have finally gotten the chance to sleep thanks to the pills I got at St Görans emergency room. She has a weird dress on. Also something very typical Danish people, weird clothes. A lot of wool, knitwear and country style feeling over the whole south west Scandinavian fashion.

But she’s cool. She starts our session with a speech of inspiration. “You artists are what interprets the world. We normal people we go to your concerts or exhibitions, but it’s sometimes hard to understand how much hardships that can come in the same package as creativity.” Then we talk about me starting a blog and take off to the states where I will become a street musician in New Yorks subway and perform at clubs while at the same time develop my writing and make vloggs on Youtube. She thinks my plans sounds amazing and to help me prevent a manic period she prescribes medications to me. Months of Swedish doctors has passed, hundreds of questions have I answered, forms I have filled in, and then I Danish person comes into the picture and the job gets gone in less than an hour. It’s something especially energetically with Danish people that we bureaucratically Swedes should learn from. Ask the Swedish rebel doctor in Ethiopia, the one that drills in Africans with construction drills he bought at Claes Ohlsons for 30 dollar a piece.

The celibacy in Piteå depletes me. What’s wrong with men from Norrland? “How is she?” “Can I ask her to dinner?” WHO?! We complain about immigrants not learning Swedish and then we have  whole country part full of men that seem to suffer from some sort of grammatical inbreeding. Maybe that’s why I think about him from Noppes, because I don’t have anyone to replace him with.  You know how much easier it is getting over someone when you have someone to fill the gap with. Even though Freud would have stated I’m scared for my new big dreams and my upcoming vloging  world tour, and that that is the reason I’m dreaming about the mattress comfort in the gazing sun, I must say I miss him.

In New York lives my friend Victoria. She’s a dancer and also comes from Piteå. We’re gonna film together for my vlog on Youtube. I’m gonna make a lot of videos. I think it’s so much fun. If you read this and have some great tips of cameras that doesn’t cost a fortune – please let me know!

I have already started looking at tickets. The countdown has begun. In the beginning of October I will leave. Crazy, it was just a couple of weeks since I left my whole life in Stockholm and decided to take off to New York and go all-in on my new blog/vlog-dream. But what does the dream look like then?

I’m going to travel around the world like a creative nomad and write about the places and people I meet along the way. I wanna tell stories, interpret the world through my eyes just like Jan Myrdal and survive on my talents, on my vocals, my writing, my vloging and my coaching. I love to inspire, motivate and help other people. You know that if you have listen to any of my crazy motivational speeches or had me as a coach. I’m gonna work through FaceTime and Skype. Then I can be anywhere in the world and do what I love the most.

And if you’re wondering how it’s going with my music I can say that it was so much fun hearing Mattias Edfasts production on my verse in my new song that we’re either releasing with a label or independent. It sounded just as rock n roll and energetic as I want it to. This week we will move on to pre-chorus and chorus. I hope to be able to get it played on the radio and be able to perform live on the radio before I go to New York where I’m aslo planning to shoot the video.

In New York I will most likely also perform at one of the worlds most legendary jazz clubs, Birldland. I’m working on it. And speaking about jazz, next week one of my favourite pianists in the world, Lars Jansson, will stay with us here on Kvarngatan in Piteå, for a tour he’s doing with my dad.

So I wanna wish you all a fantastic start of September with this tips of Lars Janssons record “I Am That”. You can find it on Spotify and it’s a great record both if you’re already a jazz lover or if you’re one of those who thinks jazz sounds like many people playing different songs at the same time! It’s plain and simple a record for everybody!

https://open.spotify.com/album/2gQ94VgZW54anGnYnN08GI